Fler patienthistorier

Hej jag heter Jenni och är en tjej på 31 år.
När jag blev gravid med vårat andra barn fick jag väldigt ont redan i vecka 5. Jag kände igen smärtan som foglossning och trodde inte att det var möjligt att ha foglossning så tidigt.
Men det var det. 3mån efter förlossningen hade jag fortfarande ont och sökte hjälp. På röntgen konstaterade man att jag hade sjukdomen bechterews, men senare visade det sig att det var fel. Det blev många turer fram och tillbaka. Efter att jag hade fått gå igenom hela apotekets sortiment smärtstillande medicin samt en cellgiftskur stod det klart att ingen medicin hjälpte mig helt och fullt. Ingen smärtstillande medicin hjälpte mig mer än 1tim. Då slutade jag att ta värktabletter för dom gjorde ändå så lite nytta.
Jag blev bollad fram och tillbaka hos min husläkare från att vara reumatiker till att inte vara reumatiker men tillslut efter 3 år så kom jag till reumatologen och fick där igenom en remiss ner till Bengt Sturesson i Ängelholm. Jag hade under dessa år fått höra att det inte fanns något man kunde göra åt min smärta, utan det var bara att träna och röra på sig. Så jag började med vattengymnastik och då fick jag ondare, så då fick jag sluta med det.
När jag kom till Bengt så pratade han samma språk som jag, han berättade precis hur jag kände mig och förstod mig helt och fullt. Jag trodde att jag hade kommit till paradiset och att man verkligen kunde göra något åt min smärta. Helt fantastiskt!!!
Bengt berättade att man kunde göra olika tester för att se om jag skulle bli hjälpt av operationen han talade om. Jag befann mig i chocktillstånd och fattade inte förrän vi satt i bilen att man verkligen kunde göra något åt smärtorna jag haft så länge.
Men där tog det roliga slut och västra Götalands län vägrade att betala mina behandlingar utan en specialistvårdremiss. Då blev jag riktigt arg och tyckte att jag kan betala allt själv då, men se det fick jag inte eftersom sjukvården är ingen privat instans. Men jag gav mig inte, jag låg på och ringde reumatologavdelningen i flera timmar och till slut fick jag min remiss.
Jag var ÖVERLYCKLIG! Vägen till att få igenom operationen slutade inte där. Bengt hade talat om för mig att jag var tvungen att gå igenom flera tester innan jag fick klartecken till att bli opererad. Testerna bestod av att jag fick komma till Ängelholm och göra en magnetröntgen och 2 st blockader med kortison i SI-lederna. Direkt efter detta sa Bengt att jag var en mycket bra kandidat för denna typ av operation. Jag blev jätteglad. Äntligen fanns det något att göra åt min hemska smärta som jag haft i fyra och ett halvt år. Direkt efter blockaderna hade jag ont, och i 2-3 dagar efter, men sen var jag helt smärtfri i en hel vecka. Det var den bästa veckan i mitt liv på länge. Detta upprepades en gång till, men då la Bengt injektionerna på ett annat ställe, och då uteblev effekten. Därför trodde jag att operation inte skulle hjälpa mig, men som tur var hade jag fel. Tur för mig.
Efter den sista omgången av blockader sa Bengt nu kör vi, allt ser bra ut, och att jag skulle få Hoffman ramen inopererad till påsk. Allt gick så fort tyckte jag. Jag var hos Bengt första gången 29 nov, blockadtesterna gjordes i slutet av januari och Hoffman ramen opererades fast i mars.
Den 15 mars skulle Bengt sätta fast en ram (Hoffmanram) i mitt bäcken.
Jag var spänd, förväntansfull och rädd. Jag visste att jag var i trygga händer men hade aldrig varit sövd någon gång i hela mitt liv. Jag trodde inte att jag skulle vakna igen. Men det gjorde jag. Jag hade inte ont efteråt, för jag hade fått rejält med smärtstillande både innan och efteråt.
Jag kunde gå nästan direkt efter operationen. Det var ovant och jag var lite rädd att det skulle göra ont, men det var ingen fara. Sjukgymnasterna på sjukhuset kom dagen efter och ville kolla mig, och även se att jag kunde gå upp själv och dyl. Hoffmanramen sattes dit på tisdag och jag åkte hem på fredag. Jag var helt slut i kroppen när jag åkte ifrån sjukhuset, men ändå kände jag mig stark. Konstig känsla.
Efter att ställningen satts på så var jag en enmans show varje gång jag gick ut bland folk. Folk tittade så ögonen hoppade ur skallen, och de följde efter mig i affären bara för att titta. Man vande sig efter ett tag men det var jobbigt i början. Även folk i min närhet hade också svårt att prata med mig om vad jag hade gått igenom.
Efter 1vecka drygt fick jag åka till Bengt igen, då hade mina sår på höfterna, vid Hoffmanramens fäste, växt igen lite för mycket för att jag skulle kunna röra mig ledigt. Bengt öppnade upp såren lite.
Sen var det dags för steloperationen. Den 4 april skrevs jag in på sjukhuset och då träffade jag Joanna.  Jag fick reda på att hon och jag skulle följas åt under den närmsta tiden och det kändes jättebra.
Den 5 april var det dags. Jag pratade med narkosläkaren och resten av gänget. Dom hämtade mig först eftersom jag skulle opereras på båda sidorna och det skulle alltså ta längst tid. Jag hade begärt att få ryggmärgsbedövning och det ångrar jag inte idag. Jag hade valt att inte vara vaken hela operationen som tog ca 3 tim utan var svagt sövd till och från. Man orkar nog inte vara vaken hela tiden. (Joanna var helt borta hela tiden.) Jag hade musik i öronen hela tiden för att inte störas av allt ljuden runt omkring, men det var kul att kunna prata med Bengt under operationen.
Efter operationen var jag lite groggy men jag var med mer än man trodde att jag skulle vara. Jag fick en morfinpump som jag tryckte på när ryggmärgsbedövningen började släppa, det kändes tryggt. Narkosläkaren var inne och tittade till mig då och då så att bedövningen släppte ordentligt. Dom flesta var väldigt gulliga och snälla fastän jag kräktes och var allmänt groggy.
Vi låg på uppvaket till dagen efter för att dom skulle ha riktig koll på oss efter operationen. Sen blev vi upprullade på vårat rum igen på morgonen därpå. Vi hade väldigt trevligt från dag ett jag och Joanna. Skrattade vi inte så vi grät, så var det något som var fel. Vi åt på vårat rum nästa varje dag för Joanna kunde inte gå och sitta lika bra som jag. Men det var bara trevligt. Har man bra stöd genom denna operation är det ett stort plus. Man ska inte glömma att alla är olika, alla känner smärta på olika sätt och är olika i psyket. Att jag upplevde operationen på ett sätt är ju ingen garanti för att alla upplever den likadant.
Idag (19/9 2005) är jag väldigt mycket bättre än innan jag kom till Bengt. Då kunde jag inte gå ordentligt och inte sitta mer än en halvtimme, utan att få problem med att ta mig där ifrån. Jag kunde inte leka med mina barn i den utsträckningen som jag ville. Vara ute och leka fungerade inte för jag kunde inte springa efter dem om de stack i väg. Jag sov väldigt dåligt varje natt pga. smärtorna, det gjorde att jag inte orkade att lämna och hämta mina barn på dagis, så det fick min man göra. En annan tråkig sak som kan hända är att man kan förlora vänner för att man inte är som man brukade vara. Mina vänner försvann och hörde mer sällan av sig. Det var mycket tråkigt! Men man får ju desto bättre nya. Inget ont som inte har något gott med sig.
Bengt har givit mig mitt liv tillbaka och det gör att jag förhoppningsvis är en bättre mamma och en trevligare fru som inte gnäller om att jag har ont hela tiden. Jag kan inte fatta att jag har funnit mig i att ha så ont som jag har haft. Nu tränar jag för fullt med att stärka upp alla muskler som blivit svaga under tiden som gått. Man ska skynda långsamt med sådana saker. Min sjukgymnast Agneta är toppen. Hon är mycket lyhörd och vet vad man ska göra och inte göra. Agneta är specialiserad på bäcken och bål, så jag har hamnat helt rätt.
Jag kan tycka idag att det är lite konstigt att man ska behöva gå och ha ont så länge och att ingen vet vad man ska göra åt det. Jag lovar så fort jag hör om någon som har ont i bäckenet eller SI-lederna, och beskriver smärtan på samma sätt som jag har upplevt den, så vet i alla fall jag vart man ska vända sig. Jag hoppas att ingen ska behöva gå och ha ont i onödan så länge Bengt finns.
Tusen tack till alla på Ängelholmssjukhus!
Sjukgymnasterna, operationssköterskorna, narkosläkare, avd 2:s sköterskor och framför allt till Bengt!
 
Den som vill får gärna ställa frågor till mig och jag lovar att jag ska svara på dom så bra jag kan.

Ni kan prata med mig via webbruppen "Ländryggssmärta" man kan gå med i som finns att hitta under "länkar & forum" på den här hemsidan. Mitt användarnamn är "winqvist74".
 
Hej svejs så länge/Jenni